Igår hade vi som sagt julfest med Perfect day. Ungefär så här gick det till: Eftersom utekvällar på stan inte direkt är en aktivitet som inträffar varje helg nu för tiden, blir man ju så där otroligt uppspelt när du det nu äntligen ska hända. I svart klänning, övertouperat hår och nya partyskor lyser ju liksom vild morsa på stan-larmet om en när man kommer trippande. Och det gör väl inget. Även om det dör vilda infaller alldeles för sällan tyvärr. Vi började med drinkar hemma hos Hannah, och där fick jag och min kollega Mikaela varsitt tack för en bra höst-armband från Sophie by Sophie. Tack för en bra julklapp Hannah och Amanda! När vi petat i oss något glas Prosecco tog vi taxi till Papa på Riddargatan där vi åt gott italienskt (och en helt otrolig pistageglassefterrätt) och återvände till sommarens (och förra sommarens) storfavoritdrink Aperolspitzer. Det är bra när alla ens kollegor är tjejer. Då blir det liksom tjejmiddag och jobbfest i ett och samma lilla härliga paket när man går ut så här. Största dramat inträffade när jag mitt i maten skulle Instagramma en bild på våra nya armband. Jag sträckte fram tassen mot Mikaelas och knäpper av ett par bilder. Efter ett tag hör jag mig själv säga "nej men oj vad varmt det är" - i nästa sekund ser jag en eldslåga slå ut från min arm. Jag hade liksom lagt den över ett levande ljus. Och den började brinna. Armen alltså (vilket ledde till ett rätt enormt hål i tröjan). Inte konstigt att jag kände mig en smula varm. Italienska drycker må vara gott, men smart blir man visst inte. Här har vi Mikaela och Amelia. Och så en lejonhane? jag och Johanna som vi delar kontor med. Efter maten stack vi vidare till både Teatergrillen och Sturehof, och sen var det meningen att vi skulle pipa någonstans och dansa också. Det är ju ändå där och då kvällar brukar bli som roligast. Men i kön fick jag plötsligt väldig hemlängtan och hoppade in i en taxi med kurs på Farsta i stället. I taxiresan var jag tydligen förfärligt uttråkad och bestämde mig för att ta lite snitsiga självporträtt (hur patetiskt?). När jag i efterhand såg den här blev jag påmind om att just det, jag hade ju tungpiercing ett tag någonstans i mitten/slutet av 90-talet. Det har jag skickligt lyckats förtränga sedan dess. Och när jag såg den här tänkte jag att så där hamrad som jag ser ut här, det var jag faktiskt inte. Har nog inte varit på tio år kanske. Eller? Nä. Jag var inte det. Fråga vem som helst. Kameran ljuger. Ska verkligen aldrig mer ta kort på mig själv i taxin på väg hem. Av flera skäl. Och när jag kom hem var det så mysigt och juligt och granen var så så fin och såg så söt ut så då stannade jag till och tog ett kort på den, innan jag gick upp och väckte Per och berättade om kvällen. För det är ens plikt som partner. Att lyssna och ställa intresserade frågor när man blir väckt mitt i natten av någon som just kommit hem och kanske är en smula pratsjuk. Idag är det lördag och snart är det jul. Vi har handlat det sista idag, och nu står skinkan och puttrar på spisen. Jag provade att koka den i julmust (bland annat) och är nu larvigt spänd på att snart få provsmaka den. Har också testat ett fantastiskt bryssel. och grönkålsrecept som jag bara måste tipsa er andra grönkålslovers om. Återkommer om det! Hoppas ni jular loss och har det så bra det går alla underbara, rara läsare som jag tycker så oerhört mycket om!
