Boots från Notabene, stickad tröja, Hope, vändbar väst från Modström , jeans Dr Denim och väska från Alexander Wang. Idag var vi på konferens, nej konferangs, med Perfect day. Vi smed listiga planer och avslutade dagen med varsin massage i spa-avdelningen. Jag älskar massage. Jag älskar massage kanske lite för mycket. Så där så att det nästan är jobbigt, eftersom det enda jag kan tänka på är att tiden tickar ner och snart har hälften gått. Nu är det nog bara en kvart kvar. Åh nej! Nu börjar hon massera armarna och då vet man verkligen att minuterna är räknade. Och får panik. Jag vill stanna i den där dvalan längre. Längre än 50 minuter. Det här beteendet är ju förstås fullkomligt idiotiskt eftersom jag ju bara sabbar för mig själv. Hindrar nig från att njuta fullt ut, eftersom jag hela tiden ligger och tänker på att vi för varje minut som går, närmar oss slutet allt mer. Lite så där som man känt ibland när man varit svinkär. Att när allt är som mest fantastiskt och molnen är ljusrosa och allt fullkomligt perfekt, då kan man liksom inte låta bli att fucka upp allt och börja tänka på att det säkert ändå tar slut snart. Och vips är molnen mindre ljusrosa. Varför funkar man jag så?
