Frankrike-vistelsen börjar närma sig sitt slut, men några gästblogg-inlägg blir det. Idag släpper vi loss Therese Mc Donald som är konsult, skribent, informatör, mamma till Daisy och sambo (snart gift) med Hanna. Här kan ni läsa Thereses blogg! [caption id="attachment_6256" align="aligncenter" width="690" caption="Therese till vänster och "städ-Hitler-Hanna" till höger."] [/caption] "THERESE: Ni vet den där känslan när man första gången blir sambo, när två bohag skall samsas under samma tak och det gemensamma hemmet skall byggas. Det är en känsla som ibland är en smula komplicerad. Idag brukar par oftast lösa inredningsgapet med en tur till IKEA, där det enkelt går att knyta ihop lösa trådar. Med några snabba ryck utplånas avståndet mellan en stereotyp arbetslya och en modern avknoppning från lilla huset på prärien. Egentligen spelar det ingen roll vilken relation du har och är i, det är just biten att samsas om utrymmet som får vågskålen att farligt balansera på kanten. Jag är tydligen en inredningskatastrof i alla benämningar. Min flickvän brukar rynka på näsan och med hes fotbollssupporter röst vråla NEJ om jag mot all förmodan skulle komma med en pryl som ett första steg för att piffa upp vårt gemensamma hem. Hennes blickar värker som dolkar om jag står för länge framför en hylla med färglada neonskyltar och plockar jag upp en tavla från studietiden så frustar hon värre än ett dräktigt sto. Jag är noll. Min prägel behövs inte och jag försöker att spela oberörd. För något år sedan så köpte vi ett tv-spel. Ett WII. Jag var lycklig över inköpet fastän jag kanske innerst inne önskat ett mer high-tech spel. Jag ville ha lite mer skjuta, springa och hoppa men var ändå tillfreds med Mario Bros. Då vi efter ett tag installerat spelet så föll det i glömska, nyhetens behag rann av liksom marinad och leken blev ett med inredningen. Men så kom dagen då jag ville ta mig en speltur. Jag ville glömma mig bort och slippa tänka, en meningslös motionsstund på vår leksak. Spelet var borta. Den plats som varit vigd till spelet bredvid tv:n gapade tom och hade snabbt ersatts av en växtorganism av prunkande konstigheter. Inget WII alltså, hörnan för förströelse gapade ekande tom. Jag blev en smula brydd, kikade runt på tänkbara platser, funderade friskt – men kammade noll i mitt sökande. Eftersom jag var ensam hemma så fanns inte logistikchefen på plats och min fråga blev hängande i luften. Saltade min ensamhet med zappande på tv:n och en skål mandlar (då vi bara äter sådant som skall betraktas som nyttigt) men ändå stillade det inte min hunger eller min fundering över tv-spelet på vift. Frågan var glömd vid kvällen. Några veckor senare skulle vi renovera lillans sovrum. Hon har på rekordtid vuxit upp från frejdig bebis till lill-vuxen-småbarn vilket gör att allt som tidigare känts fräscht nu mest var förlegat. Det var inga stora ingrepp som skulle utföras utan några nya tapeter och den efterlängtade tv:n på det egna rummet. Som vanligt när det skall kopplas så är man alltid några kablar kort. Den där enerverande extra centimetern som göra att kabelantennen passar. Då jag vet att vi förvarar kablar i garderoben längst upp tar jag fram pallen och ställer mig på tå. Upptäckten är bedövande. Där är spelet. Mitt WII, mitt tv-spel är intryckt bakom en urtvättad sommarklänning och några gamla badringar. Mina kontroller har tappat stunsen och batterierna ligger som förlista fendrar. Jag rasar ner från pallen och ställer frågan till min flickvän. ”Vad gör spelet i garderoben?” ”Det kan ju gå sönder”. Jag förväntar mig att hon skall bli lika ängslig som jag. Att hennes samvete skall ursäkta och förklara att detta var det enda utrymme som var säkert i fall vi skulle drabbas av jordbävning. Jag förväntar mig massor. Spänd ser jag hennes läppar röra sig, likt en segdragen old-schol-film väntar jag på svaret. ”Jaså, det där. Det var så fult så jag baxade upp det där när vi inte spelade. Är det något problem eller?, det är väl bara att koppla in igen?” Jag svarar henne inte utan går raka vägen ner till hallen och mot grannen. Min enda tanke är att få tag i en antennkabel. Inser när jag går mot grannen att det är mycket som förändras när man blir sambo. Kanske är det ok att tycka olika om man tycker samma som den som bestämmer. Jag vet här och nu att jag är maktlös i mitt samboförhållande och att WII och We är helt olika saker."
