Av alla intressen och aktiviteter man pysslat med genom livet har inget hållt i sig lika länge och varit så okomplicerat som hästar och ridning. Mellan jag var typ 11 och 16 var jag i stallet flera gånger i veckan, Kristin, den lyckosten, fick så småningom en egen liten sköthäst (som visserligen var 24 år och bara marginellt större än en labrador, men ändå) så då fick jag hänga själv på Brunnsberg med min keps som jag skrivit "I love boys and horses" på. Hur som helst. Jag skulle inte säga att jag är en dålig förlorare, men jag älskar att vinna. Eller snarare, jag älskar känslan av att vara bra på något och skulle gärna vara bäst på allt om jag kunde. Därför har det alltid varit så befriande skönt att det där aldrig varit närvarande i ridningen. Jag var verkligen ingen talang. Ingen sån där människa som kunde hantera hästar särskilt bra heller. Så jag strök mest bara omkring i stallet. Stirrade på hästarna. Klappade dem. Längtade efter nästa ridlektion och bad till gudarna att det inte skulle bli teori. Jag var en riktig stallnörd helt enkelt. Inte stallnörd på det viset att jag "kunde allt om stall", utan mer "nörden i stallet" om ni fattar vad jag menar. När jag var 16 någonstans flög jag av en häst och slog mig riktigt illa i ryggen, och det i kombination med att intresset för "boys" blev allt mer intensivt och "nörden i stallet"-bilden av mig själv inte riktigt gick ihop med det där, så blev det ajöss och goodbye med ridskolan. Fast jag har alltid saknat ridningen. Och många, många kvällar suttit och spunnit hästdrömmar om ritter på stränder och skogar tillsammans med Kristin, och tagit i hand på att "nästa sommar SKA vi åka på ridsemester". Men så har tiden saknats och familjen prioriterats. Men nu. Nu har jag ju den ofantligt stora lyxen att plötsligt kunna göra tid för egna intressen igen. Så idag hade jag privatlektion inbokad och nästa vecka börjar jag rida i grupp och jag är så fruktansvärt spänd på att se hur detta kommer att kännas. Drömmar som drömts i nästan 20 år och nu ska bli verklighet. Kan i alla fall meddela att Lars Wallins benmördarpass på gymmet igår inte är någonting i musklerna mot vad den halvtimme på hästryggen gjorde idag. Så där ja, ni vet ni allt om min ridhistoria. Jag antar att det var precis vad ni känt att ni liksom saknat i era liv. Se nu till att printa och spara detta inlägg. I en fin pärm kanske? Eller kanske rama in och ge farmor i julklapp?
