Jag kan faktiskt inte riktigt beskriva (i alla fall inte utan att låta som att jag är frälst eller bara en lögnare) - hur mycket jag njuter av att kunna träna ordentligt igen. Det är som att min kropp sakta rätar ut sig, stramar upp sig, spänstar till sig efter graviditeten - som att jag är en ihopknölad pappersboll som sakta blir slät (ja, slätare gör ju inte träningen mig direkt, men känslan är sådan). Jag bestämde för ett tag sedan att jag skulle sätta upp ett tydligt mål för det här året. Och eftersom jag verkligen, verkligen avskyr att bryta löften - stora eller små, till mig själv eller någon annan - så har jag stora förhoppningar om att lyckas. Det första löftet är lite luddigare men handlar om att helt enkelt komma tillbaka till en hållbar träningsrutin med tre pass i veckan. Hur de kommer utveckla sig för bero på hur kroppen känns och mår efter graviditeten - det är svårt att vara konkret här. Men jag vet i alla fall att jag inte har någon brådska utan hellre vill gå skadefri och stark igenom det första året som nyförlöst. Mål nummer två är mycket tydligare: jag ska bli vigare. Nej, jag har inga gymnastambitioner, inte alls. Utan vill bara kunna nudda mina tår typ. Jag har fruktansvärt tighta hamstrings, har alltid haft, och nu lockas jag väldigt av tanken att ändra på detta. Tänk om jag också en dag kan sitta i nittio graders vinkel utan att pinas? Eller lägga mina händer på fötterna? Med pilates, mjuk stretching och ett långt perspektiv - (det behöver alltså inte hända NU! - men i alla fall påbörjas) tror jag att jag ska lyckas.
