[caption id="attachment_12034" align="aligncenter" width="720" caption="Nytränad och rätt pumpad. Och. Bild tagen innan sommarens lilla semesterbulle placerade sig längst ner på magen. Men den lever jag som sagt med utan problem."] [/caption] Någon frågade i kommentarsfältet hur det går med min träning i allmänhet, löpträningen i synnerhet, och hur den stackars höften mår. Här kommer en liten utläggning: Bögar, i alla fall de jag känner, har en tendens att vara väldigt uppriktiga i sina svar om man nu är så dum att man råkar föra sitt eget utseende på tal. När jag och Andreas pratade rynkor en gång och jag suckade över hur de liksom bara flockas, hopar sig i farlig fart, bad han mig le. Le ordentligt. Och sen konstaterade han helt enkelt att ja. Jo. Du har rynkor. Det har du verkligen. En tjejkompis hade hellre sagt en liten vit lögn Det man ville höra. Fast jag föredrar nog ärligt talat sanningen. En annan kille. Ung som sjutton. Sade härom dagen att "när vi lärde känna varandra för något år sedan hade du liksom mycket mer... tantkropp, men nu är du ju så jävla tight asså". Fnys, you damn little 22-åring, föd två barn och fyll 33 - sen kan vi komma och snacka tantkropp, tänkte jag. Samtidigt som jag ändå lite älskade att han faktiskt noterat att jag skött om min kropp och tränat rätt ambitiöst i snart ett år nu. Så här. Jag tror att när det gäller träning måste man följa sin egen personlighet. Jag är som jag brukar nämna inte svart eller vit-typen och avskyr att behöva bortprioritera någonting alls egentligen, och skulle aldrig palla några strikta matscheman eller stenhårda träningsrutiner. Men. Jag gillar att träna hårt och ta i som fan. Resultatet är att jag, när jag tränat ungefär tre gånger i veckan sedan september förra året, skaffat en jävla massa muskler. Jag har både biceps och magrutor (ja men jag har det!) men också underhudsfett. Lite fika-hull kvar på magen. Mjuka höfter och lår. Sånt där som jag gärna har. För även om jag gillar musklerna och att känna mig tight och stark, så gillar jag också efterrätter och vin. Kolhydrater också (även om jag lätt skippar både pasta och potatis. Jag äter det alltså. Men kokar lika gärna broccoli till köttfärsen om jag känner för det, är inte och har aldrig varit någon kolkydrattorsk av större mått.) För att träningen sen ska vara kul brukar jag växla. Ett favoritupplägg är att börja med uppvärmning (dynamisk tror jag den kallas, Cai har lärt mig), sedan göra marklyft 22 eller 27 kg 3 x 15, bryta av med löpträning högt tempo och med lutning, cirka tjugo minuter. Sedan avrunda med med armar och mage i gymmet eller med egna övningar. Utfall är ju också toppen, och andra övningar man kan göra som tabata. Vad gäller höften så försöker jag bli bättre på att värma upp och sedan stretcha och hoppas att det ska ge resultat. Det har blivit bättre men är fortfarande inte bra, och vad gäller Midnattsloppet som jag tänkt springa den 18 augusti så får vi väl helt enkelt se hur kroppen känns. I maj hade jag som mål att klara milen på 46, men eftersom jag haft ett löpträningsuppehåll under sommaren på grund av höftajäkeln får jag nog nöja mig om jag klarar mig runt alls. Bah! Så. Hur går det för er? Vad har ni för inställning till det här med träning? Och mat?
