Tränade med en PT idag - för att jag känner att jag behöver lite stöd så att jag inte gör fel så här i början efter en graviditet (sist sprang jag Göteborgs-varvet helt otränad när Rio var sex månader. Det var mycket dumt. Min ena hamstring slets nästan av och det gör fortfarande ont i fanskapet om jag råkar träna fel) och för att ett av de bästa knepen för att ösa på med motivation är resultat. Det får man med en tränare till hjälp. Den här tränaren var förstås mega-het (ja men en ohet tränare på ett Hollywood-gym vore liksom, ja, orealistiskt helt enkelt) och 25-ish nånting och körde rätt hårt med mig. Vilket jag gillar. Avskyr att mjukträna, för mig känns det bara bortkastat, och särskilt när man tränar med en PT som man ju betalar för - då banne mig vill jag bli utmanad på riktigt! Peppade gjorde han också, på ett sätt som i mitt ammande, nyförlösta (aja, det får man väl fortfarande kalla mig) känsliga, fladdriga tillstånd - sån där som man är när man precis fått barn - gjorde mig helt vilsen. "Good job mama!" hojtade han först ivrigt några gånger när jag var lite extra duktig, men gick sedan över till "Thats amazing baby girl!". Hallå! Mama? Baby girl? HUR SKA HAN HA DET EGENTLIGEN? Jag blev helt yr i hjärnan och kunde inte fokusera på träningen eller nånting utan annat. Vem ÄR JAG i en 25-årig mans ögon? VA??? Mama? Eller baby girl? Sanningen är väl förstås att jag varken är det ena eller det andra, utan en helt vanlig kund som man tjoar lite random saker till. Men vad den här PT-snubben inte fattar är att sådant här ställer till det för en 35-årig nybliven 3-barnsmor med en självbild som pendlar mellan "inte många år kvar till pensionen nu" och "HUR-FAN-KAN-DET-VARA-15-ÅR-SEDAN-JAG-VAR-20????". Det är härligt på många sätt att var 35, men ibland har jag väldigt svårt att hitta min plats liksom. Man är varken ung eller jättegammal, utan mittemellan på något vis? Men hur fan är man då då? Va? Bilden! Det finns kylskåpskalla eukalyptusdoftande handdukar på mitt gym. Åh vad jag älskar dem!
