Jag tränade hyfsat duktigt i vintras. Sen sprang jag Göteborgsvarvet, och efter det kände jag mig så himla duktig att jag förföll till det lataste och glupskaste (Om jag vill ha glass? Igen? Som en tredje efterrätt efter cheeseburgarlunchen? Visst! Jag sprang ju ändå Göteborgsvarvet) stadium jag någonsin befunnit mig i. Och det kan väl vara okej. Men så här inför bikinisäsongen är det kanske lite onödigt ändå. Så. De senaste dagarna har jag kört igång med plankan igen. Och det är ju en himla bra grej. Man bara står så där som en planka ett litet tag medan man riktigt känner hur magen plattar till sig. Det stora argumentet för den här plankträningen brukar ju vara att det går snabbt och att man kan göra det hemma, även fast man har femtiotre barn att ta hand om. Vad de som hyllar plankans smidighet kanske inte räknar med är att små barn i tvåårsåldern tycker att det ser förfärligt lustigt ut när mamma plötsligt står på armarna och tårna. Perfekt klätterställning ju! Mamman blir helt skakig i armarna av att plötsligt få 14 kilo extra att bära. Sen händer det att man tappar koncentrationen fullkomligt när den där tvååringen samtidigt som man kämpar i sin planka, plötsligt ålat in under en och fnittrande masserar och drar i ens nakna rattar (ja, jag brukar gympa i bara trosorna innan duschen, med risk för att overshare-a.) Ja jösses, vad gör man inte för att slippa stå i vassen i sommar?
