Extremt oinspirerande bild - men har ni någon gång provat att ta en selfie medan ni tränar vet ni kanske exakt hur svårt det är? Dessutom - sjukt pinigt att stå och ta kort på sig själv inne på gymmet, så jag brände liksom bara av ett kort. Hur som helst - gymmet! Tillbaka för första gången sedan Remy föddes. Kroppen är lite mjuk och konstig och all over the place - men skit i det, lite skonsam fin träning som ändå får upp pulsen, vad underbart det var! Vad jag har längtat. Cyklade först en halvtimma och avslutade med lätta vikter och mjuk stretching. Jag började träna när Rio var tio månader och jag fortfarande kände mig alldeles svag och konstig efter graviditet och amning. Ont hade jag också. Innan det hade jag varit periodare med fokus på off-perioder. Stötvis, så kan man säga att jag tränat. Men nu kände jag verkligen att det behövde göras på riktigt. Så jag bestämde mig för att aldrig acceptera en ursäkt. Aldrig tillåta mig att "unna" mig att slippa träningen. Och så körde jag i gång. Tränade med PT i början, och fick rutin på att träna tre gånger i veckan. Och efter tre månader behövde jag inte hålla mig till "inga ursäkter accepteras"-regeln längre, för då hade kroppen vant sig vid detta nya, starkare piggare och ja - gladare - liv och ville för allt i världen inte sluta. Och nu har det gått snart fyra år sedan jag blev en träningsmänniska och jag har inga planer på att någonsin lägga ner. Faktiskt. Mitt enda beroende är endorfin-kickar. Att lyssna på bra musik och pressa sig så att endorfinet sprutar och lyckan bultar i kroppen. SÅ många knutar som löses då - både de rent fysiska och de mer mentala. Trodde aldrig att jag hade i mig att bli en sån människa. En sån där som ääääälskar att träna. Jag hade fel!
