Det fanns en tid när jag inte kunde tänka mig att dejta en kille som hade skor jag inte gillade. Eller killar som joggade i tights, eller joggade över huvudtaget faktiskt, hade väldigt svårt för dem. Det fanns också en lång tid i mitt liv när jag rös av tanken på sådana där tå-skor. Gympa-skor med separerade tår. Där går faktiskt gränsen! Sa jag när Astrid, en corrective therapist jag brukar träna med första gången föreslog att just sådana kanske vore lösningen på problemet med min hamstring. Men vi backar bandet lite. När Rio var ett halvår fick jag för mig att jag utan att ha tränat nämnvärt de senaste 20 åren skulle springa Göteborgsvarvet. Det gjorde jag. Sprang hela vägen faktiskt på ren envishet och på en helt okej tid dessutom. Sen gick min hamstring sönder och var inte sig själv på många år. Har bara kunnat springa max typ tjugo minuter åt gången sedan dess. Men med hjälp av Astrid som jag träffade första gången för några år sedan, och ganska mycket träningsfokus på rumpa och höfter så blev den där muskeln bra till slut. Men för ett år sedan började det plötsligt göra svinont igen. Då blev jag så besviken att jag tröttnade på träningen och har senaste året tränat bara väldigt försiktigt och inte lika regelbundet som tidigare heller. Nu är vi snart framme vid den där tidpunkten när Astrid föreslog tåseparerade skor. Hon menade att för mjuka skor gör att kroppen inte justerar sig själv utan belastar fel och gör smärtor värre. Och det här med att tårna får vara fria bidrar väl också till att kroppen får känna själv. Låter logiskt. Jag testade att springa barfota på löpbandet i tjugo minuter och hade för första gången sedan det där Göteborgsvarvet inte ett endaste dugg ont efteråt. För att kroppen nu själv känner när den belastar fel och automatiskt korrigerar sig, säger Astrid. Men barfota springer man inte omkring på gatorna i LA eller någon annanstans heller kanske. Och det är alltså nu, IDAG, som jag Amazon-ade hem ett par Vibram 5 fingers. MYCKET intresserad av hur första turen i dessa kommer kännas. Mår lite dåligt av att tänka på hur någon annan som kunde varit jag för några år sedan (eller ja, bara några veckor sen faktiskt) kommer stå där när jag springer förbi och förfasas över mitt skoval. Men det är lugnt. Ingen bryr sig ändå om vad en 38-årig kvinna tränar i för skor. The perks of not being tjugo anymore alltså. Någon som testat såna här? Någon som kommer sluta läsa bloggen nu när jag skaffat såna här? Förstår er (typ) i såna fall.
