Under kategorin "Det finns bloggar med med snygga träningsbilder, men det här är inte en av dem": Med text under kategorin: "34 år men snackar höfter som om hon vore 84" Jo alltså. Jag har ju nämnt ett par gånger att jag har haft satans ont i höften i ungefär ett år nu. Innan vi åkte gjorde jag en sådan där röntgen när man fick ligga i en rör som luktade mensblod (?) och höra på sinnesjukt läskiga ljud medan kameran fotade av de inre delarna av kroppen. Efteråt fick jag beskedet att det som gör ont är en "ruptur i främre senan, semimenbranosus " och vad det innebär är förstås glasklart. Nä. Inte. Men jag fattade det som att det är en ruptur, alltså något slags brott i hamstring där den fäster mot benet liksom? Och det värsta är att jag märkt att det blir bättre om jag inte tränar. Alls. Men eftersom jag blivit en sådan där människa som förvandlas till ett otrevligt monster om inte jag får svettas och det ofta så är det där med total vila out of the question. För familjefridens skull. Och jag tycker faktiskt ändå att det blivit bättre senaste månaden. Man kan operera sådana här skador, men eftersom det gått så lång tid var det liksom ingen idé längre och läkaren tyckte att jag istället skulle ge det hela ännu mer tid. Och gå till en sjukgymnast eller naprapat eller både och (och finns det nu sjukgymnaster och naprapater eller andra där ute som känner till den här typen av grej och sitter inne på heta tips. Hjälp mig för sjutton!) Hur som. Jag längtar ihjäl mig efter att kunna springa ordentligt igen. Under tiden kutar jag korta distanser i de råbranta i backarna i kvarteren där vi bor och hittills har jag faktiskt kunnat göra det utan att det gör snudd på något ont alls. Jag håller tummarna och skådar ljuset i höft-tunneln!
