Tack för alla vara grattis-hälsningar hörni! Det är fint och rörande. Tack! Tidigare gånger när jag varit gravid har jag gjort allt annat än att träna. Jag har slappat mycket och fokuserat på att ge mig grönt kort och go på att äta exakt allt jag känner för. Det har varit mycket härlig på sitt sättt! Men. Med slutet av graviditeten med Rio i någorlunda färskt minne (kommer bara ihåg detta, inget annat av den perioden tyvärr) får det bli ett annorlunda upplägg den här gången. Jag hade så fruktansvärt ont i ryggen då. Jag staplade runt och kände mig som om jag var 70 år. Nej 85. Jag vet inte. Jag var skröplig som fan helt enkelt. Inte av någon särskild anledning egentligen, jag var bara inte fysiskt rustad att bära på ett stort barn inne magen (Rio vägen 4,5 kilo när hon föddes) och ta hand om en liten Bonnie som krävde sitt utanför magen. Och när Rio sedan föddes blev det ännu värre. Ryggvärken jag hade då alltså, herregud, det var väl amning förstås som ställde till det, men jag hamnade i helt fel ställning med kroppen och fastnade där, och allt knöt ihop sig och jag fick lägga fantasisummor och alldeles för mycket tid hos naprapater och massaörer för att så småningom bli mig själv igen. Fast riktigt bra blev det inte förrän Rio var tio månader och jag fortfarande kände mig betydligt äldre än jag var i kroppen, och insåg att nu - det är NU jag måste börja träna på allvar. Sagt och gjort. För tre år sedan satte jag igång och har tränat regelbundet och rejält sedan dess. Som otränande människa har man ju svårt att tro att det är sant - men efter några månaders träningsrutin händer det - man kan inte vara utan det. Humöret och kroppen blir på skitdåligt humör utan att få svettas och endorfinkicka och till slut tränar man för att man älskar det, inte för att man måste. Så att fortsätta träna nu när jag varit gravid har känts helt naturligt. Under sommaren när jag varit själv med två sommarlovslediga barn i Sverige har det ju i och för sig inte kryllat av tillfällen, men jag har promenerat snabbt så ofta jag kommit åt, och stannat var 500 meter och gjort tjugo av någonting. Tjugo utfall, tjugo armhävningar, tjugo drops, någon minut plankan - osv. Det har räckt för att humör och kropp ska vara nöjda. Och nu när jag är tillbaka i LA och barnen går på dagis ett par veckor (innan de går på sommarlov här) hänger jag på gymmet så mycket det bara går. Nu är det verkligen alldeles för tidigt att ropa hej än - men hittills - klart som fan det känns i hela kroppen att jag är gravid, men jösses vilken skillnad från tidigare gånger. Är så otroligt mycket starkare och kvickare nu - så känns det i allafall, och det har jag bara träningen inför och under graviditeten att tacka för, det vet jag. Hur jag ställer mig till det där gränslösa intagandet av godis, glass och annat gott? Samma som förut. Med den skillnaden att jag inte är alls lika sugen den här gången. Jag behöver inte smocka i mig fyra glassar om dagen för att orka. Okej, den är en lång bit kvar och vi får se hur det går och vad som händer. Det känns som ett spännande projekt det här med gravidträning. Men hittills som sagt - ett härligt kvitto på att alla de timmar jag lagt ner på gymmet gjort nytta!
