Ni ser hur körigt jag har det va? Jag vet inte varför jag envisas med att ge mig på yoga. Kanske för alla yoga-människor alltid är en så perfekt sammansättning av styrka och smidighet? Kanske för att jag inser att om jag bara håller på med styrka och kondition kommer jag snart bli ett litet kylskåp som inte ens kan nudda knäna (fötterna är redan kört). Vid det här laget har jag provat varenda yoga-sort som finns tillgänglig och för mig är det samma visa varje gång. Det börjar alltid med att jag retar ihjäl mig på de där självgoda yogamänniskorna som är så nöjda med det där jävla "lugnet" de lyckats hitta till och som jag aldrig ens varit i närheten av. Det enda jag tänka på när man står i den där hunden är "AJ! AAAAAAJJJ!!! Ajajajajajajajajajaj!!!" Det som händer sen är att jag blir så barnsligt fnissig att det liksom måste komma ut. Vuxna människor som sitter i ett rum, blundar och förenas i ett "aooouuuuum"? Jag vill så gärna kunna vara en sån som gör det. Men det går inte. Jag blir helt skrattig i stället. Och yoga-snubbarna? Jag LOVAR att majoriteten är där för att ragga brudar. Okej. Det var alla mina mörka yoga-sidor. Men den här gången ska jag verkligen ge det en ärlig chans och inte låta mig skrämmas av "aoum" och huvudstående män med pungar som ramlar ner mot magen. Jag ska gå, även fast jag inte vill. Tio pass. Och om jag fortfarande inte fastnat efter det, då lägger jag ner. För evigt.
