Det här med att klippa sig kort har jag ju nämnt tidigare ställer lite nya krav på min garderob. De lite pösigare pojkvänsjeansen, till exempel, har legat på hyllan sedan klippet, eftersom jag i dem tillsammans med den här frippan känner mig som "Lusen", Stefan Udén och David Ambros - killarna i min klass i mellanstadiet alltså. Men så gav jag ändå de här Acne-jeansen som jag tycker är så fantastiskt underbara på alla tänkbara sätt, en ny chans idag, och testade med klackar till. Det balanserade upp David Ambros-effekten! Och ihop med en vit blus och lite kashmir av bästa sort, tja, inte helt tokigt ändå. Slutligen - vitt och vitt -vilken underbar kombination det är! Får mig alltid att känna mig så somrigt ledig och fri. Som att jag automatiskt får fräknar och bruna ben på köpet. Och nummer två: David Ambros. Min första ordentliga kärlek. Jesus vad jag var kär i David Ambros. Jag ska försöka komma ihåg när mina barn blir 11 - hur riktig den där första kärleken var och är. Hur vuxna inte får vifta bort den eller tro att den inte spelar roll. För när jag tänker efter vet jag inte om den någonsin tagit slut faktiskt. När jag tänker efter bryr jag mig väldigt, väldigt mycket om den där blonda pojken med hes röst och uppåtnäsa fortfarande. På ett sådant där sätt att man gärna vill att han ska må bra och ha ett fint liv. Var han nu är.
