Igen – ÅH! Vad det är kul att läsa om er! Ni är så jävla kul, bra och sköna. Tack! Och det är ju inte mer än rätt att jag svarar på samma frågor. Vad var det jag undrade? Typ; Vem är jag? Vad gör jag i sommar? Hur mår jag? Har jag det bra? Eller inte? Vad längtar jag efter? Vad önskar jag att jag hade mer av? Mindre av? Vad vill jag ändra i mitt liv? Vad är jag mest stolt över? Så okej. Jag är en… nej, kvinna vetisjutton asså. Gudrun Schyman är kvinna. Och Gunilla Pontén. Men jag är nog inte riktigt värdig än. Det ligger en sån enorm pondus i ordet kvinna för mig, och jag känner mig nog fortfarande mer som en … tjej. Brud. Lady. Vad som. Hur som helst. Jag är 33 år och av kvinnligt kön. Vad jag arbetar med är rätt luddigt, men kortfattat kan man kanske säga att jag arbetar kreativt på olika plattformar inom mediebranschen. Jag skriver. Jag klurar. Jag kommer med idéer. Lite så. Det är hur som helst fantastiskt och en stor jävla lycka att varje dag få pyssla med något som jag har fallenhet för. Som är kul. Och jag tänker ibland att är det någonting jag vill ge mina barn så är det förmågan att se sina egna talanger. Om barn uppmärksammas för sin kreativitet, sin organisationsförmåga, sitt logiska tänkande, sin språkbegåvning, sin diplomatiska ådra – eller vad det nu kan vara – kommer barnet aldrig ifrågasätta det, utan ta det till sig och våga vidareutveckla det här hos sig själv, och har kanske lättare att hitta sin yrkesmässiga roll och plats också som vuxen. Målen blir liksom tydligare om man vet vad man kan, är det inte så? I sommar umgås jag med min familj och med mina vänner. Och hur mycket jag än älskar att jobba, är det ju helt otroligt skönt att vara ledig. Det är som att kraven sänks. På de flesta plan och på ett bra sätt. Det gör inget om man har en skitdag med barnen. Det kommer en ny imorgon. Och är jag och Per tjuriga mot varandra över något känns det ändå cool. Imorgon är en ny ledig dag tillsammans och då kommer vi vara på bättre humör. Detta sammantaget; tid med familjen och att det där bakom någonstans finns ett jobb som är superkul gör att det vore skandal att påstå annat än att allt är jävligt bra. Ibland känner jag mig så satans självgod och präktig när jag håller på så där. Säger och tänker på hur bra jag mår och vilken tur jag haft. Men jag har ju det. Livet har inte alltid varit perfekt. Absolut inte. Jag har varit rätt duktig på att hitta saker att deppa över. Och skulle jag vilja skulle det säkert gå att skaka fram någon skitsak att göra till ett mycket större problem än vad det är nu också. Men jag funkar inte så längre. Alla som har någon att älska och som älskas tillbaka. Som har mat och något vettigt att syssla med, borde beläggas med gnällförbud (asså, klart man får gnälla det måste an ju få göra, men för vissa blir ju gnället en attityd, en livsstil liksom och den grejen kan jag liksom inte haja). Det är verkligen inte rimligt att inte uppskatta livet om allt detta finns. Och finns det inte – fixa det! Kärleken är så klart svår att beställa, men det där med stimulerande sysselsättning går kanske? Så jo. Jag är en förskräckligt lycklig och lyckligt lottad människa. Så kommer det kanske inte vara jämt. Men just nu är det så, och det njuter jag av. Jag längtar ibland efter äventyr. Att ge sig ut i världen och upptäcka den. Resa till nya platser. Flytta till Hong kong. Bo halvårsvis i Italien. Men en annan del av mig är också enormt hemkär. Vill inte ändra på ett endaste dugg. Det är ju så himla bra precis som det är, och börjar man peta i det där kanske det bra-iga slutar? Jag är väl lite feg helt enkelt. Rädd att förlora det jag nu haft turen att få. En sak jag önskar att jag hade mer av är tålamod. Jag har alltid haft enormt lite tålamod. På alla plan. Vet verkligen inte hur jag ska kunna ändra mig där. Finns det något knep? Det jag är mest stolt över hos mig själv är nog… att jag med hårt arbete och ett och annat dåligt, men också en hel del bra val, hamnat på en plats där jag verkligen trivs. Att jag blivit en bättre människa än jag var för tio år sedan. Vad gäller andra så är jag väldigt stolt över min begåvade man, och mina klipska små lustigkurrar till döttrar.
