Ni vet vad de säger va? Att tredje dagen efter förlossning så går mammorna in i väggen. Det är då man plötsligt slår i botten. Förlossningen. Förvirringen. Allt det nya. Utmattning. Hormonerna. Förra gången minns jag att jag plötsligt fann mig själv i badrummet gråtandes fullkomligt otröstligt. Jag var mer intensivt olycklig än någon gång tidigare i mitt liv och livrädd för precis allt. Samtidigt som var jag så oerhört glad över mitt fina lilla barn. Den där sorgen försvann dock lika fort som den dök upp. Efter snorgråts-SM i någon timme var jag tillbaka till hyfsat mig själv. Igår var en sån dag igen. Inte lika farligt den här gången. Men jag kände igen de där rädslorna. Hur sjutton ska man kunna skydda sitt barn - och nu sina barn - mot allt läskigt som finns där ute i världen? Tänk om något hemskt händer oss? Ju mer man får av all den där lyckan och kärleken som jag är så gränslöst tacksam över, desto mer har man ju att förlora. Så där låg jag och grubblade och våndades i natt. Tills det slog mig att det är ju bra korkat att sabba njutningen av allt det fina som är nu genom att ha ångest över sådant som skulle kunna hända i en jobbig framtid. Sen somnade jag. I dag har vi varit på MVC, ätit lunch med Karin och tjuvlyssnat när Bonnie fnissat lyckligt ihop med sin kompis Tova. Och nu på kvällen har min syster med man och barn varit här och hälsat på. Den där tre-dagar-efter-förlossningen-ångesten har den här fjärde dagen med andra ord varit bra på att skrämma iväg. [caption id="attachment_1366" align="aligncenter" width="518" caption="På barnvagnspromenad i Gamla stan."] [/caption]
