Eller ja. Nästan i alla fall. Nya Gravidbibelns omslag + jag - kläder = sant. Herregud. Jag kan inte vara klok. Men faktum är att när vi började diskutera det här omslaget och idén att kanske göra en Demi Moore (inga jämförelser i övrigt) dök upp kände jag direkt och till min stora förvåning att ja, banne mig, det vill jag gärna. Oklart varför egentligen. Klart var i alla fall att jag inte ville göra någon helig-morsa-grej. Ingen svartvit bild med blid moder som kärleksfullt stryker sin mage. Inget fel med det, men sånt kan jag pyssla med hemma. Ska jag vara naken på ett tidningsomslag ska jag banne mig vara stolt och... läcker (så gott det nu går). Nej, inte trots att jag är gravid. För att jag är gravid. Hajar ni vad jag menar? För trots foglossningar, slemproppar, vattenavgång, maratonkissnödighet, flebbmage och alla dessa övriga miljontals osmickrande ord som kan sägas om graviditeten, så är ju detta tillstånd i grund och botten oerhört sensuellt. Sexigt till och med. Fruktansvärt kvinnligt. Hade det varit män som burit barn och varit gravida är jag säker på att de haft en helt annan status som havande än vad vi kvinnor har. De där listorna över världens sexigaste män hade toppats av snubbar med magarna i vädret. Vi kvinnor ses däremot (åtminstone av en viss typ av män) som fullkomligt förbrukade så fort magen växer. Huruvida främmande män ser mig som "förbrukad" eller inte skiter jag förvisso fullkomligt i. Men för min egen och alla andra snygga mammors skull är det hög tid att börja älska och vara löjligt stolta över våra kroppar och dessa mirakel de kan utföra. Det gör och är jag. Inte varje dag kanske, det ska villigt erkännas. Men oftast.
