Jag visste väl att det skulle bli så här. När väl bröllopet rullade igång skulle jag fastna totalt. Jag har lipat för att Victoria var så vacker och såg så lycklig ut. För att Daniels tal var så fint och känslosamt. För att pappa Olle så totalt knäckte kungen och andra vana talare med sina fina ord. Jag grät över den peppande uppslutningen på gator och torg här i Stockholm. Lipade lite över det fina faktum att mänskligheten kan vara så känslosam, givmild och kärleksfull. Varför är vi inte det oftare? Grät en mindre flod över Victorias och Daniels nästan blyga men ändå så varma ömhetsbetygelser så där mitt i offentligheten. Eh, har jag berättat att jag är gravid och mycket hormonell förresten? Så här såg det ut när vi sände Expressen-tv från Strömterrassen på Operan. Jag ville gärna klä mig lite fin dagen till ära, men hade som vanligt glömt av att jag är på tjocken och inte får plats i mina kläder längre. Skakade till slut fram en gammal lite småtantig men ändå rätt fin Diane von Furstenberg-mammaklänning (som jag hittade i en reahög på Century 21 i New York för en massa år sen långt innan barn stod på agendan. Den kostade typ 20 dollar och jag roffade åt mig den utan att notera att den var för havande. Är dock glad att jag har den nu) och hoppade i. Så här såg den ut när jag hade den förra gången och var gravid med Bonnie i vecka tolv. Jag minns att jag tyckte att magen var huuuuur stor som helst. Kände mig redan höggravid. Ha ha. Hu hu. Oj oj oj vad jag inte visste vad som komma skulle.
