Jag hämtade ut ett par nya glasögon igår. En Oscar Jacobson-båge. Herrmodell. Det är alltid där jag hamnar, eftersom damglasögon alltid ser ut som om jag tvättat dem i 90 grader och de krympt när jag sätter dem i mitt (tydligen) jättestora face. Nu sitter jag här och funderar på om detta kanske är det första steget i vad som slutligen ska visa sig bli den totala omvandligen till Ann-Britt Grünewald? Eller om de är helt enkelt är så där svincoola som jag tyckte från början. På tal om Ann-Britt Grünewald och glasögon som liksom...syns, så har jag märkt detta hos mig själv det senaste halvåret. Att jag känner mig helt osynlig om jag inte har ett (gärna två i kombination) av endera: 1. stora örhängen 2. Knalligt läppstift 3. Rejäla glasögon. Och jag misstänker att detta kan vara en första förskjutning mot "ärtig tant"-stadiet som väl kommer förr eller senare. Fast gärna senare i och för sig. Ni vet. De där härliga tanterna som alltid ska knasa till det lite. Har kanske lite för mycket rouge. Alltid läppstift. Stort morotsrött hår. De som handlar i butiken "Klädd i konst" (ett burtiksnamn som för övrigt uppbringat mycket skratt genom åren) på Hornsgatan här i Stockholm. Kulturligan. Jag gillar dem, och känner mig väldigt säker på att jag kommer bli en sån där vad det lider. Är bara inte helt med på att det redan är dags att så att säga påbörja den vandringen.
