Min bästis kompis Kristin brukar säga att hennes första minne av mig var när jag klev in i klassrummet i nya skolan i fjärde klass och hade jeansjacka och ringar på alla fingrar. Simone i Dårfinkar och Dönickar var min stilförebild och i stort inget har ändrats när det gäller varken smycken, jeansjacka, Kristin eller Simone som stilikon sedan dess. Kan inte riktigt backtracka till varför smycken är så viktiga för mig, har liksom inget tydligt barndomsminne där det började eller så, men för mig är de kanske det mest magiska jag har. Ringen jag fick när Remy föddes. Bröllopsringar. Berlockarmbandet som sedan blev en tatuering. Halsbandet med hästskon jag fick av kompisarna i 40-årspresent. Kompishhalsbandet av Maria Nilsdotter som jag delar med Theresa. Hästringen som jag och Peppe har en likadan av. De betyder så oerhört mycket för mig. Som souvenirer från olika delar och människor av livet. Andra smycken jag har är kanske inte lika personliga, men ändå väldigt betydelsefulla. För att de liksom är jaq. Hur jag liksom bär mig själv och den jag är på kroppen? Makes sense? Så känns det i alla fall. Fick låna de här ögon-örhängen i guld av I am eleni på Elle-galan, jag har redan en variant i silver. Och en hel drös av hennes otroligt fina halsband också! Kände mig lyxigt punkrockig - så jag allra helst känner mig om nu den jag vill vara i anden ska komma ut i min stil på något sätt.
