Ni som läst min blogg länge vet att jag brukar återkomma till min komplicerade relation med huvudbonader. Jag älskar hattar, pälsmössor, kepsar och turbaner. I teorin. Så jag köper på mig både det ena och andra alldeles för ofta. För i praktiken blir det tyvärr sällan så att jag använder grejerna. Vet inte vad det är men alltid när jag står där framför spegeln, den sista kollen innan man sticker ut - så river jag av mig det jag har på huvudet. Känns alltid så... maskeradigt. Som att jag klätt ut mig i en knasig hatt liksom. Känner mig dum. Fånig. Får för mig att folk ska glo och garva. Men i morse kunde jag inte hitta min vanliga, diskreta tråkmössa så jag trotsade huvudbonadsångesten och plockade fram pannbandet/turbanen som jag köpte i höstas och tryckte det över öronen. Sedan vände jag mig mot Bonnie som redan var påklädd och började jäkta på henne att kliva ut genom dörren så att vi skulle komma iväg någon gång. Först stirrade hon på mig med stora ögon sen slog hon sig på knäna, pekade på min turban och "skjattade så tåjajna spjutade" (som hon brukar säga): Mäh! MA-MMA! Vad har du PÅÅÅÅÅÅÅ dig? HAHAHAHAHAHA-HOHO-HIHI-HOOOOOO! (bugar sig framåt om och om igen och slår handflatorna mot låren) HA-HA-HAHAHAAAAAAAAA! Okej. Utskrattad av en tvååring. Huvudbonadssjälvförtroende just nu nere på minus tio. Det var väl det jag visste. Att jag ska hålla mig till tråkmössor.
