Någon bad att jag skulle be mina kompisar som var här i helgen berätta om mitt värsta modeminne. Det gjorde jag. Jag var nästan helt övertygad om vad de skulle svara, och jag fick rätt. Hela högstadiet var en väldigt experimentell period för mig modemässigt. Jag lyssnade på punkmusik och Nirvana. Blandat med hårdare musik som Sepultura och Pantera. Det här påverkade så klart mitt sätt att klä mig. Dr Martens var ju förstås ett måste (hey, det var ju 90-tal) och militärjacka med en massa nerklottrade politiska budskap på. Man kan säga att jag befann mig i något slags limboland mellan punk och grunge. Jag var väldigt engagerad i mina kläder, på ett ganska kreativt sätt faktiskt. Fixade och donade med saxar, trådar, färger och med symaskinen. Ibland blev mina små kreationer riktigt snygga, andra gånger kanske inte lika fina utan bara helknasiga. Men ambitionen fanns där. Det var dock inte alla gånger jag vågade ha kläderna jag knåpat ihop på mig i skolan. Var väl rädd att folk skulle "tro att jag va nåt" eller så. Minns en gång hur jag efter att ha velat länge till slut åkte hemifrån på moppen i ett par stora pösiga brallor som jag sytt ihop av säkert 50 olika tygbitar i alla tänkbara färger. Men jag vågade inte go all the way så att säga. 100 meter från skolan stannade jag och bytte om till en nödbralla jag hade med mig i väskan. Det där att jag ville mycket, men inte riktigt vågade var väl bakgrunden till vad jag nu ska komma fram till: min absolut värsta modemiss genom tiderna. Jag var sjukt sugen på att raka av mig allt hår. Men vågade som vanligt inte göra det hela vägen. Så jag klippte det svinkort, bara en halv centimeter eller så, och sparade smala tofsar och testar här och var som jag sen färgade morotsorange. Vissa av tofsarna flätade jag och sen trädde jag upp stora kulor på flätorna. Andra testar hängde löst. När det sen var dags för skolavslutning och jag såg ut så här i håret, tog jag i något slags infall att vara snäll mot mamma gissar jag på mig en blå och vit-rutig liten klänning och matchade med Martens (vad annars?). Jag vet inte om ni kan se bilden framför mig. Jag kan. Och det gör ont. This ain't a pretty picture direkt. Jag har en bild från högstadiet på mig, Theresa och Lovisa i bokhyllan. Jag har fått den av Kristin som också är den som tog bilden. Det var väl ungefär så här vi såg ut. Dreggiga men ändå rätt härliga. Den tjusiga mössan som jag har på mig hade jag faktiskt stickat själv (nähä?)
