Imorgon går Bonnie sista dagen på dagis. Senare i veckan börjar hon hos en dagmamma i Farsta i stället. Jag har jordens separationsångest. Blir nästan tårögd av tanken på att vi sliter upp henne från kompisar och de underbara pedagogerna. Förskolan är ju faktiskt helt otrolig. Medan vi föräldrar jobbar tas våra barn om hand av snälla pedagoger som inte bara ger våra små liv kunskap utan också kärlek, trygghet, glädje, värme, närhet och vänskap. Hur fantastiskt är inte det egentligen? Jag vet inte hur jag ska kunna tacka fröknarna när vi säger hejdå i morgon. Blommor känns liksom inte tillräckligt. Men dagmamman blir nog också bra. Och säkert kommer Bonnie sakna dagis, men hon är ju fortfarande så liten. Visst kommer hon över det? Eller? Vad har ni för erfarenheter av sånt här? Varför har jag sån separationsångest? Kofta från Topshop, sjal, Zara, treggings från Boob och Palladium-kängor som jag efter mycket letande till slut hittade på Nilson på Bibli0teksgatan här i Stockholm. Den här tiden just nu; sen september och oktober är för övrigt min absoluta favoritperiod på året. Soliga, höga färgsprakande dagar. Jag blir alldeles lycklig bara av att vara utomhus. Gå med näsan i vädret i någon ekskog och dra in alla mulliga dofter. Är det kanske därför jag envisas med att göra höstbarn?
