Så här i början av snön, tycker jag att det är urmysigt att krypa in de varma jackorna, eller som här svärmors gamla päls som säkert har närmre femtio år på nacken. Så här i början av snön tycker jag också att allt det vita är helt otroligt vackert. Jag älskar att pulsa hem från dagmamman i snö upp till midjan (det där med plogning har av oklar anledning inte kommit till Farsta, eller i alla fall inte mina Farsta-kvarter, än). Jag älskar hur det kliar från mössan och att stampa av snön från skorna innan man kliver än. Men det är nu det. På andra sidan nyår kommer man som vanligt vara ofattbart less på det mörka och på snön som blivit brun i stället för vit. Och precis just då, precis när man tänker att hur jävla lång kan en vinter vara egentligen, då kommer februari och isen lägger sig med lite tur tjock på sjöarna och man kan åka skridskor eller sitta bredvid och titta på och dricka varm choklad och ostmacka i någon snödriva. Dagarna är plötsligt lite ljusare och längre och man inser att jo, men kommer fixa den här vintern. Också. Det är väl lite så vinterdramaturgin är uppbygd. Och jag tänker passa på att älska snön medans det går. Medans den är vit. Medans jag fortfarande inte tröttnat. Pälsen förresten, som är min svärmors gamla, hade åtta påsydda knappar på bröstet, som en dubbelknäppning, fast bara för prydnandens skull. De var kanske aningens damiga. Tantiga rent av. Så jag tog bort dem och vips blev det very much "sista skriket" (som min mormor alltid säger när något är tiktigt toppcoolt). Alla drar ju sina egna gränser, men för mig känns det okej att ha begagnad päls. Och är ni fler som känner som jag tycker jag att ni ska ge mormors gamla ärvda rackare en chans till. Ofta går de lätt att modernisera. Man kanske tar bort en krage, tar bort ärmarna och gör en väst av den, byter eller tar bort knappar, lägger upp den eller vad man nu vill göra för att den ska funka.
