[caption id="attachment_1526" align="aligncenter" width="720" caption="Verkligheten ute på promenad."] [/caption] Den skånska snålblåsten vann till slut. I fredags blev jag plötsligt varm som en nykokt rödbeta, sen fick jag värsta sortens frossa, mådde allmänt skitkass och rattarna kändes ungefär som om de skulle kunna extraknäcka, eller snarare kanske redan hade gjort det, som landslagets fotbollar. Fy farao. Men nu är vi hemma igen och idag mår jag bättre. Så bra att jag lindade in överkroppen i uppskattningsvis 10 kilo textil i olika kvaliteter - och sen tog vi var sin unge i var sin vagn och stack till Farsta centrum för att köpa termobrallor. Herregud. Såna har jag nog inte ägt på tjugo år. Men kändes det som att det var hög tid. Nån mer än jag som plötsligt får såna där blixtinsikter och totala herregud-det-här-är-ju-på-riktigt känslor kring sitt eget liv? Jag vet inte alls hur jag ska kunna förklara vad jag menar utan att låta fullkomligt agurk. Men ni vet - plötsligt slår det en liksom bara: är det där mina barn? Mitt hus? Och en man? Min man? Vi satt och pratade med några kompisar härom dagen, berättade om några andra bekanta och sa, bara i förbifarten, att "de har två barn". Det lät så vuxet. Och i nästa sekund, chockad av insikten, var jag tvungen att kolla mot Per och liksom bara högt konstatera att herregud Per, "vi har ju också två barn". Att det är så är jag ju förståsfullkomligt medveten om och ytterst tacksam över hela tiden, fast liksom lite i bakhuvudet så där. Det är ju betydligt lättare att se med vidöppna ögon på tider som gått än på dem man lever i just nu, men ibland, till exempel när man är på väg att handla termobyxor med sin man och två barnvagnar innehållandes var sitt barn i sällskap, blir verkligheten så ytterst närvarande. Okej. Ni som fattar fattar. Ni som inte fattar... well, det är säkert inte så konstigt som jag kanske får det att låta.
