Har klippt mig och färgat håret. Basåattnivet. Det blev en lång page med en rätt så subtil ombre (låter nästan som en pretentiös rätt på någon snoffsig meny, eller hur?) - och jag känner mig mycket nöjd med denna småfega men ändå uppiggande förändring. När jag satt där hos frissan så kom jag att tänka på en sak (man får ju så mycket tid att fundera när man är fastspärrad i en frisörstol ett par timmar). En lättnad och en insikt som kom ganska exakt när jag fyllt 25, och som säkert var själva fröet till den där hjärtesorgen som följde några månader senare. Och jag vet inte varför jag ska berätta det egentligen, för det är verkligen inga nyheter. Men kanske som en påminnare till mig själv. Och till er. Och till er som läser som kanske är tio är yngre än jag. Åren efter att jag passerat tjugo levde jag tillsammans med den där killen som var så enormt fantastisk och som jag var så väldigt kär i. Vi var sambos, hade alltid kul och var oftast snälla mot varandra. Men i mitt huvud pågick en konstant tankebatalj som kretsade kring vem jag var. Jag hade delat upp mig själv och min personlighet i tre delar och kunde inte bestämma vilken av de där delarna som kändes mest hemma, och vilken del jag skulle satsa på nu när jag stod med ena foten på väg in i ett seriöst vuxenliv. Den ena personligheten drömde om att göra karriär. Satsa hårt på jobbet. Tjäna pengar. Den andra personen drömde om att baka bullar, ha ett hus på landet och få en massa barn. Den tredje personen i mig ville resa iväg. Vara vagabond och se världen. Det låter kanske löjligt, men jag hade verkligen problem med det här. Jag växlade mellan mina rätt endimensionerade framtidsvisioner från dag till dag, och ibland när det nu råkade hända sig att jag hade två dagar på raken med bullmammaframtidsdrömmar, kunde jag pusta ut och känna att gud vad skönt. Äntligen har jag bestämt mig. Det var mysmorsa jag skulle bli. För att nästa dag vakna och känna att neeeeeeej, resandemänniskan är SÅ mycket mer jag. Det är den personen jag vill leva mitt vuxna liv som. Jag var så väldigt fokuserad på att jag måste välja. Men jag kunde för mitt liv inte göra just det. För jag ville ha allt. Och det är nu den där lättnaden kom in i bilden. För jag minns det med knivskarp tydlighet. Stunden när det så uppenbara föll ner i mitt knä. Jag behövde ju inte alls välja. Var i helvete hade jag fått det i från? Jag kunde väl vara en bullbakande karriärist som reste så mycket jag bara orkade om det nu var så jag ville ha det. Och det var precis vad jag ville (okej, så mycket bullar bakar jag inte, och någon vidare karriärist är jag inte, och inte någon världsomseglare heller för den delen - men ni fattar). Den insikten, att förstå, att verkligen förstå, att mitt liv är det bara jag och ingen annan som bestämmer över, ingen annan som ansvarar över - jag är fri att välja och pussla precis som jag vill norpa åt mig russin ur miljoner kakor och sätta ihop min egen show, skita fullkomligt i förväntningar och förtrampade stigar. Efter barn, giftermål och hela det där - är nog det här, den insikten, faktiskt bland det största känslotumultet jag upplevt. Men det är väl det som är att bli vuxen-vuxen. Att inse saker som tio år senare kanske känns som det mest självklara i världen.
