Ibland tycker ni läsare att jag borde ha med lite fler outfitbilder. Dagens, som man kallar dem ibland. Ni som hängt med här ett tag vet varför de kanske är något sällsynta, men för nytillkomna läsare: Jag pallar inte att fotas. Eller, jo, det gör jag. Men inte när någon ska ta en bild på mig och mina kläder. Att be en kollega eller någon bekant man springer på fota - det gör jag bara inte. Det skulle få mig att känna mig som om jag vore tolv/besatt av mig själv/superytlig/megabarnslig. Så nej. Per tar bilder ibland, men till och med då är jag obekväm. För hur gör man liksom när man bara står där, framför en kamera och ska vara sitt bästa jag? Självmedvetenheten blir... påtaglig. Vanliga, ouppställda snapshots - inga problem. Eller inför en riktig fotograf - heller inga problem. Men de här hobby-modebilderna... brrr. Nej. Det blir helt enkelt inte särskilt bra. Men samtidigt. Idag ville jag visa er min fantastiska tröja från H.Eich. Den är stickad, lite lagom vid och har en stor blomgrunka vid ena axeln. Jag köpte den i augusti någon gång och den har blivit ett sånt där plagg som jag måste ransonera. Helst vill jag ha den varje dag, men då får jag säga app-app-app till mig själv och nöja mig med någon gång i veckan för att inte verka allt för enformig. Utan fotograf återstår bara ett alternativ: kamerans självutlösare. Men inte ens då kan jag stå still som en vettig människa, utan blir nervös och konstig, lite rädd att grannarna ska se mig och börjar hoppa, studsa och göra märkliga poser framför kameran (som om nu det skulle se vettigare ut inför dem som eventuellt spejar). Resultatet blir... inte bra. Alls. Men jag slipper i alla fall stå still och koncentrera mig på att se vanlig ut. För det vet ju alla, att det går helt enkelt inte. Prova själva får ni se. Att ta bild på er själva och försöka se normal eller rent av snygg ut. Går inte. Den här varianten väljer jag att kalla "Damien". Mycket oklart varför jag valt just den här osynlig-kniv-som-snart-ska-stickas-i-människor-kropp-posen. Här har kameran knäppt mitt i ett idiotiskt spontanhopp. Det finns ju många nackdelar med att fota just då. Inte minst för att kläderna inte direkt hamnar i fördelaktig vinkel. Och det var ju kläderna jag ville visa er. Den där tröjan. Som just vid det här tillfället mest får mig att se ut som en stickad jättefladdermus på väg att gå till någon slags anfall. Sugna? Jaså inte. Hostar jag? Skrattar jag? Håller jag på att skruva av min egen näsa samtidigt som jag lättskuttar på garageuppfarten. Only god knows. Slutligen en bild där jag tydligen tyckte att det var en bra idé att se ut att vilja klippa till någon. Jag säger till mig själv som min lillasyrra Rebecca ibland häver ur sig på bredaste värmländska när hon tycker att någon förtjänar det: Du ä patetisk!
