Hur mycket gravidhormonerna (eller vad det nu är) än vill hålla en hemma och baka och mangla lakan (samt även äta mängder glass och ligga i soffan) - så är det skönt att ibland dra på sig klackarna och låtsas att allt är som vanligt. Inte för att mitt ogravida liv består av så där fruktansvärt mycket fest direkt, men ni fattar kanske vad jag menar: Känslan av bara vara sig själv i sin kropp. Att känna sig lite piffad och snygg. Det är skönt att få göra det ibland. Ta ett kliv utanför familjeboxen. Det gjorde jag (och mina Tina Turner/random 80-talshårdrockare/Robert Wells-frisyr - herregud vad håret växer, skyller även här på hormoner) hur som helst igår. Middag med ett gäng mycket roliga/smarta/underbara svenska babes som jag haft turen att få lära känna sedan vi flyttade hit. Och får man inte dricka vin, kan man ju i stället helhjärtat ägna sig åt resten av menyn och proppa i sig både en och kanske till och med fyra rätter i olika storlekar. Jag klämde ner mig i gamla favoritjeans, hängde en tunn blus över och toppade vad som på riktigt är de skönaste klackarna jag någonsin haft på mig: Blankens "The City" (såg förresten att en retur kommit in och att det finns en stl 38 i shoppen i skrivande stund). Kornblått förresten. I början av nästan vecka släpper vi skon "The Isabell" i blå mocka. Det var min kollega Emma som var sjukt påstridig med att vi måste göra den i i den färgen, och jag hävdade bestämt att blått aldrig varit min nyans och aldrig kommer bli, men att okej, hon fick som hon ville. Bah! Emma känner tydligen mig och min smak bättre än jag själv gör - för över sommaren har jag hunnit blivit helt besatt av den här blå färgen och till och med köpt en väska i den (som inte nödvändigtvis behöver matcha de blå skorna, blir kanske lite för mycket) - helt plötsligt tycker jag att det är den snyggaste och coolaste accenten sedan jag kärade ner mig i leopard när jag var typ 3. Jaja. Dramatiskt kan det vara, livet.
