För ett tag sedan signade jag upp mig på en tolv veckor lång fotokurs på UCLA - min kompis Karin bestämde sig också för att hänga på och idag hade vi första lektionen. Efter dessa tre månader i skolbänken hoppas jag kunna få till betydligt bättre bilder än den ovan. Jag skäms ibland för hur larvig jag var de första månaderna när vi flyttade hit. Jag tyckte så fruktansvärt synd om mig själv. Barnen trivdes inte, Per var borta runt om i USA och jobbade hela tiden och jag kände mig helt vilse och främmande och längtade efter Farsta och syrener och jordgubbstårtor med svensk grädde och kompisar som jag känt jättelänge. Dessutom kunde jag bara se jobbmässiga nackdelar med den här flytten. Per som minsann fick sin chans i livet och jag som offrat den karriär jag gillade rätt mycket, och en del superkul jobbchanser som dök upp alldeles lagom till flytten och som jag fick tacka nej till. Det kan man ju få göra i och för sig. Få sakna och känna sig vilsen. Det är så sjukt okonstruktivt bara. En natt låg jag hur som helst vaken och vred mig och ältade mig i allt som inte var bra (jag vet hur dumt det låter, men alla har vi nog varit där någon gång; haft allt man önska sig i form av familj, utmaning och tak över huvudet, men ändå inte varit riktigt nöjd eller lycklig), tills jag plötsligt fick så fruktansvärt nog på mig själv och min egen patetiska bortskämdhet. Jag minns inte om jag bara gjorde det mentalt eller om jag verkligen gav mig själv ett par rediga örfilar. Och så bestämde jag mig bara för att nu fick det faktiskt räcka. Jag på alla gånger i livet man fastnat i tankar på det man blivit av med i stället för att fokusera på det nya och alla tillfällen till förändring och berikande det kan ge, och sedan dess har jag försökt släppa det mesta av prestigen kring att jag är någon slags semi-hemmafru, har kunnat bara vara glad för Pers skull, och inte ältat sådant jag inte längre kan göra jobbmässigt utan i stället försöka skapa nya möjligheter. Den här fotokursen är en grej som jag skrev upp på listan över saker jag ville våga. Det låter kanske enkelt, men för mig har det varit och är en sjukt utvecklande process att ta ett kliv ifrån den yrkesidentitet som - i alla fall jag, och jag är säker på att ni är många som känner igen er - man är så starkt förknippad med i sig själv. Om jag inte jobbar, vem är jag då, liksom? I början såg jag flytten i och för sig som ett kul äventyr, men också som en uppoffring, för Pers skull, men nu har jag insett att oavsett hur framtiden blir för oss - här eller där - och med jobb och andra planer, så har det varit väldigt nyttigt för mig att lära mig släppa på prestigen. Att börja välja utifrån mina egna känslor och inte så mycket baserat på andras förväntningar. En annan dröm som jag alltid burit med mig och som snart kommer att bli verklighet är ett ytterligare resultat av att ha knuffats utanför min egen comfort zone. Men mer om det får ni veta vad det lider!
