Igår när Bonnie satt och gosade i mitt knä trasslade hon in fingrarna i min kalufs och sa kärleksfullt: Mamma, ditt hår är skruttigt och luktar blä. Hmph. Fnys. Sabla unge. Jag bestämde mig för att vifta bort förolämpningen och klassa den som en alla de där sakerna hon bara säger. Som kanske inte alltid har så mycket grund. Men så vaknade jag i morse, genomförkyld, snorig och slemmig dessutom - och Bonnie tittade på mig och skrattade ordlöst medan hon pekade på min frisyr. Jag gick till spegeln och hajade att hon kanske är nåt på spåren ändå.
