Nu har det väl gått nästan fyra månader eller så sedan jag kapade håret - och då och då känner jag mig ju nödgad att rapportera här hur det går och hur det känns. Varför det här med att ändra frisyr och klippa kort kan vara en så väldigt stor sak i en människas liv är för övrigt en intressant fråga i sig - men vad jag ville säga den här gången var 1. Kan vi för ett ögonblick tänka bort glassen och kanske framförallt den där lilla och väldigt glassugna tungan som sticker ut? Jag är en parodi på en gravid och matbesatt kvinna! 2. Det är så här jag gillar korthåret mest. När det är yvigt och stökigt och luftigt och helg-oofixat. Nackdelen är väl bara att just så här finns det inga garantier för att det ser ut hela tiden. Andra stunder är det mer Red-look på det och inte alls lika "medvetet omedvetet" i sin känsla. Men. Även om det finns dagar när jag avskyr det här håret - för att det kräver fix och för att det alldeles för ofta gör precis som det vill - så är jag åtminstone aldrig less eller uttråkad i min relation till det. Och en lynnig och ombytlig frisyr är alltid tusen gånger bättre än en frisyr som man tröttnat på, tänker jag. Nu när jag funderar på det så är nog så jag funkar över lag - hellre att det händer mycket och är lite jobbigt och läskigt ibland, än att man fastnar i något bara för att man är för feg att våga ta steget/klippa sig/byta jobb/satsa på sin dröm/göra slut med killen man tröttnat på. Ja ni ser! Det går att dra på stora växlar här och förvandla frisyr till något alls inte lika ytligt.
