Har just varit på min systerdotter Miras avslutning av första klass. Jag kan inte minnas att det var riktigt så här illa förra gången, men under den här graviditeten har jag varit så lättrörd att jag knappt vågat vistas i offentliga miljöer. Jobbigt att vara bölmaja bland folk liksom. Självklart föll det deciliterstoratårar också idag, men det var faktiskt inte när alla söta ungar sjöng "Den blomstertid", utan när rektorn höll sitt tal till sexorna. Jag minns när jag själv slutade sexan. Hur jag tänkte och kände att jag var så gott som vuxen. Jag skrev superpretentiösa dikter och tror till och med att jag skickade in mina alster till något bokförlag, eller hade åtminstone ambitionen att göra det. Ja, herregud. Hur upprörd jag var över att vår klass skulle splittras och som jag grät över detta. Hur man då trodde att man liksom visste exakt hur livet funkade och skulle bli, och hur man sedan fått lära sig gång på gång att det är just precis det man aldrig riktigt kan veta. Eller ens ana. Oklart varför men de där fina, fina tonårsknubbiga flickorna och de huvudet-kortare pojkarna på avslutningen i dag fick mig att tänka på allt det där. Och jag blev så rörd för deras skull. För att de var så stora och så små på samma gång, precis som jag var. Detta räckte för att slussarna till tårkanalerna skulle ställas vidöppna. Nu: Lite gravidmodeinspiration i en tvåstegsraket: Och här: utan ytterkläder! Manchesterkappa från Rodebjer, sandaler Acne, blommiga strumpbyxor från Lindex, trikåklänning, Monki, tunn väst från Weekday och gammal vintageväska från Louis Vuitton.
