Jag nämnde lite snabbt tror jag, att jag tagit grepp om mitt svåra jeansberoende - och försöker komma över det. För några år sedan växlade jag mellan klänning, kjol och jeans dagligen. Men antingen harj ag blivit feg eller lat eller nåt annat tråkigt - för nu för tiden har kommit på mig själv med att i stort sett aldrig ha något annat än jeans. Men idag. Idag är det tredje dagen den här veckan som jag har klänning på mig (en randig sak från Petit bateau, med kofta rån Maska över). Det känns inte helt bekvämt, det ska erkännas. Men jag kämpar på. I eftermiddag ska jag träffa Cai (kolla förresten in hans hemsida, i januari börjar han med kurser med skräddarsydda träningsprogramprogram för varje deltagare - för att komma igång och på mest effektivt sätt öka sin muskelvikt och kanske bli av med det där extrakilot man inte riktigt trivvs med på kuppen.) Är lite nervös inför det, eftersom jag inte alls tränat så som jag borde gjort. Men jag har en godkänd anledning och jag hoppas att han inte tror att jag bluffar. När jag tränade en gång för ungefär två veckor sedan, så tog jag i mer än vad jag kanske egentligen pallade med (har jag sagt att min skalle är miljoner gånger starkare än min fysik? Det var därför jag lyckades springa hela Göteborgsvarvet otränad, jag blir så sjukt envis och känner helt enkelt inte av när kroppen säger stopp. Inte förrän det är för sent och jag har skitont) och så sa det plötsligt KA-BONG i skallen och så fick jag sådan huvudvärk att jag på riktigt trodde att jag höll på att dö. Det visade sig vara en överbelastad... nerv? ... inflammerat blodkärl? eller nåt - i nacken. Och smärtan gick inte över i första taget. Så fort jag fått minsta ökad puls har huvudvärken kommit tillbaka och knockat mig totalt. Men idag hoppas jag att jag läkt och kan träna. Kommer kanske dock inte ha uppnått de där målen när vi ska testas igen om någon vecka. Och det stör mig något enormt, även fast det inte borde göra det.
