En gång i tiden var jag alltid i tid. Att komma sent var helt enkelt inte möjligt. Jag var expert på att överslagsberäkna timmar och minuter och kunde avgöra exakt hur lång tid det skulle ta att åka från ett ställe till ett annat och när jag behövde komma iväg för att inte bli sen. Med ett barn naggades denna förmåga ganska rejält. Med två barn är jag plötsligt en tidskatastrof (och Per är liksom fullkomligt kass när det gäller att komma i tid, så där får man inte mycket hjälp direkt). Idol-finalförberedelserna i fredags gick från att i mina planer innefatta någon timmas piffande och väljande i garderoben till att bli en 30-sekunderssväng bland kläderna där jag i fullkomlig panik rafsade åt mig en svettig T-shirt, en fläckig kavaj och ett par jeans som var ungefär lika roliga som den grå T-shirten. Det enda lilla ljuset i tristessen fick bli ett halsbandet som jag hängde över på väg ut genom dörren. Trots denna brutala minimering av förberedelsetiden kom jag ändå 40 minuter sent. Å andra sidan. Det krävs inte så mycket för att jag i jämförelse med gravidtights och hemmaoutfits ska kännas mig rätt happening. Ett par klackar räcker långt. Det var hur som helst en väldigt trevlig kväll, Rio hade det urmysigt med barnvakten i Peters loge, och jag sprang dit i pausen och gullade med de små dubbelhakorna (Rios alltså). Idag har jag för övrigt redan börjat planera för hur sjutton jag ska lyckas vara på ett möte klockan 10 på tisdag. I tid då helst. Gillade mig bättre när jag var tidsfascist.
