[youtubeplay id="912hLKbEHxI" size="medium"] Men har ni HÖRT eller? Min lilla pluttiga sketonge till syrra har designat en kollektion för Guess. Jag har faktiskt vetat om detta ett tag. Himla länge faktiskt, bara så att ni vet - och nu äntligen är det ute liksom. Kan ni fatta hur maxat det är? För mig? Närå. För Elin. Och mig. Oss. Alla vi som är lite extra stolta över allt hon hittar på. Jag var väl sju år nånting, Elin tre och Karin mittemellan var fem, sex eller så - när min mamma och deras pappa blev ihop. Då hade Elin det vackraste hår man kan tänka sig. Vitblont och korkskruvar som studsade omkring på ryggen. Även om skilsmässor aldrig är vackra så var det här med att få styvsyskon aldrig något problem i vårt fall. En massa annat skit var det, men förutom lite vanligt tjafs då och då, så har vi barn som tussades ihop nog alltid insett att den stora vinsten i det sorgliga i att de familjer vi växte upp i splittrades - varit att vi vann varandra. Okej. Åter till det där håret. Jag är fyra år äldre än Elin och när jag var tolv och råball (ja ja, i Elins ögon var jag ju det i alla fall) och hon åtta var det en lätt match att övertala henne att klippa av de där trista lockarna till en kort pottfrilla. Svinkort. Strax över öronen slutade den. Och så rakade vi nacken lite käckt och färgade längderna gröna med karamellfärg. Jag tror att den här lilla förvandlingen fick Elins mamma att gråta. Men Elin var supernöjd, och jag var ju förstås också nöjd med mitt lilla frisörinitiativ. Nog för att håret växte ut så småningom, men de där korkskruvarna har aldrig kommit tillbaka. Vad jag vill säga med detta är att Elin alltid varit en modig typ. En sån där som sagt "Kör!" och så har man liksom gjort det. Och också, att hon redan som barn tyckte att det var kul och spännande att fixa med sitt utseende. Den där gången blev det en grön pottfrisyr, men sedan dess har nyfikenheten och kreativiteten förfinats och blivit hennes levebröd. Skål för Elin! Så jäkla snitsigt jobbat!
