Jag är skilsmässobarn som alltid spenderat jularna ganska - nej väldigt - traditionslöst och flängande. Själva juldagen är dock förenat med mer rutiner. Då ses vi allihop hemma hos mamma i Mariestad, och så äter vi inte julmat (väldigt viktigt av någon anledning) och sen byter vi julklappar och spelar spel. Alla garvar. Mest åt min styvfarra Thomas som aldrig riktigt hajar spelreglerna och skapar sina egna fullkomligt obegripliga. Men själva julafton har alltid varit lite ångest. För att det aldrig funnits någon självklar plats att fira den på. Skilsmässoföräldrar är väl så rädda att ge barnen dåligt samvete att ingen vågar säga "jag vill att du är med mig i jul". Ingen vågar liksom ta ansvaret för barnets julfirande. Och i vuxen ålder har jag bara velat fly undan hela skiten. Men förra året firade vi för första gången hemma. Hemma i mitt, vårt, egna hem. Och plötsligt hajade jag var alla julentusiaster så stjärnögt snackat om. Gud vad mysigt det var. Jag har gått och tänkt på den där julen, plockat fram den och smakat på lite då och då, under hela det gångna året. För att inte göra mig själv besviken antagit att det förmodligen inte kommer bli lika fantastiskt en gång till. Men idag när jag och Rio legat hemma i sängen och gosat, och ikväll när jag och Bonnie slagit in paket och plockat fram julbock och tomtar har den kommit smygande. Den där (och nu kommer ett jävligt präktigt ord, men så känns det faktiskt) gemytliga känslan från förra året. En inre nedvarvning och förväntan inför att träffa familj och vänner. Kanske att man vågar börja hoppas på någon slags lyckad repris ändå?
