Kollar på bilderna från svenska Hopes visning i Paris igår - och kastas ganska exakt tjugo år tillbaka i tiden av åsynen av de här byxorna. Jag tyckte också då att det här med kläder var himla festligt - men som 14-åring i Mariestad var tillgången till mode minst sagt begränsad. Antingen kunde man handla på Lindex (vilket jag gjorde ibland för pengarna jag drog in på extrajobbet som städerska) eller så hade man ibland tur och hittade något fint - eller åtminstone halvfint som kanske gick att sy om så att det blev något fint - i stadens enda second hand-butik "Kyrkornas second hand". Tredje alternativet var att knåpa ihop egna kläder av mammas tygrester hemma. Det sistnämnda var vad jag hade gjort när jag sydde byxorna som på många sätt påminner helt otroligt mycket om dem på bilden på ovan. Passformen kanske inte var kanske, eh.. inte riktigt där så att säga. Men i övrigt stämmer både färger och lappsystemet. Minns att jag mycket nöjd satte dem på mig och tog min lilla Vespa till skolan. Vi bodde rätt långt utanför stan, och mamma lät mig köra moppe fastän jag egentligen inte hade åldern inne. Tyckte också att det var råpinigt att ha hjälm - tänk om Jimmy eller Sammy skulle se mig med med den på och kinderna så där frampressade som på en hamster som stoppat i sig en massa nötter - så så fort jag närmade mig tätbebyggelse plockade jag av hjälmen och hängde den på styren. Den här gången kände jag mig hur som helst rätt jävla skitnöjd i mina egengjorda lappbyxor. Men precis när jag var framme vid Tunaholmsskolan och skulle parkera lämnade modet mig. Jag vågade inte gå in i skolan med byxorna. De var för mycket i en liten småstad som Mariestad. Nånstans fattade jag det. Att det liksom fanns en osynlig gräns mellan att sticka ut på ett okej sätt, till att sticka ut på ett sätt som var för mycket. Med byxorna på hade jag korsat den gränsen. Så jag backade in i en buske, slängde av mig min lappkonst och drog på mig något annat som jag tagit med "ifall-om-att-jag-inte-vågade" . Tänker ganska ofta på de där byxorna. Och på hur andra människors åsikter i en småstad eller kanske var som helst förresten, kan ta knäcken på lite kreativtet som kanske gått en smula bananas, men som ändå i grunden är något väldigt positiv och självbejakande. Vi måste vara försiktiga med det där, både som föräldrar och medmänniskor, att döma andras smak och val. Vad gäller byxorna önskar jag så att jag hade haft kvar dem, nu måste jag nästa köpa Hope-alstren av nostalgiskäl i stället.
