Idag fyller jag år. 34 år. Jag ÄLSKAR att fylla år, och nu ska jag berätta varför jag tycker att ALLA borde vara glada och sprudla på sin födelsedag. Så här: Jag är säkert inte ensam om att vara duktig på att piska mig rätt hårt. Man räcker till för många och mycket och presterar som fan, men stannar kanske inte alltid upp och ser allt det där, utan tänker istället framåt eller riktar blickarna mot det där man faktiskt misslyckats. Nu är det ju inte alltid så, men ni vet - man ställer rätt höga krav på sig själv helt enkelt. Och därför viker jag födelsedagen åt att ohämmat tänka OTROLIGA tankar om mig själv. Osunt höga tankar om min egen gränslösa förträfflighet. Jag gottar mig i mina egna favoritsidor och tänker på allt som är så fint i mitt liv. Jag PORTFÖRBJUDER allt vad Luther, jantelag och feghet heter och bara öser kärlek från mig själv över mig själv. Jag passar på att vara extra tacksam över det här livet som enligt en radda slumpmässiga händelser ledde till att min mamma för 34 år sedan idag födde en flicka som var jag. Höll man på och tänkte så här varje dag skulle man nog snabbt bli en ganska odräglig och självgod människa, men på födelsedagen är det not limits som gäller. Då får jag vara hur jag vill. För födelsedagen är min dag när jag firar mig själv. Att man sedan vaknar på morgonen av att två små blonda tokstollar och deras fantastiska och högt älskade pappa - sjunger för mig allihop och den äldsta av döttrarna som fått det där med leve om bakfoten lyckligt skrålar "HON LEVER! HON LEVER!" - det gör ju inte dagen sämre precis. Och hon har ju rätt, Bonnie - i grund och botten är det väl det där med att vi faktiskt lever - får leva på den här fantastiska planeten - som vi firar och SKA fira våra födelsedagar.
