På det där Hemköp-eventet igår träffade jag Linda, en trevlig tjej som läser den här bloggen. Linda har en hattaffär i Gamla stan här i Stockholm visade det sig, och då började vi så klart prata om det där som jag nämnt ofta; att jag verkligen, verkligen gillar hattar. I teorin. Det är så sjukt snyggt, och ett sånt jäkla stilstatement. Så jag köper hattar, kepsar, huvudbonader lite då och då. Men använder dem aldrig. För jag känner mig av någon anledning så jäkla fånig. Som att jag klätt ut mig. Hej, nu ska jag och min superspeciella huvudbonad ut på promenad. Så då lämnar den alltid hemma i sista sekund. Nu tyckte i alla fall Linda att jag borde sluta tramsa och komma över min huvudbonadsångest. Och då lovade jag att packa ner min Harley Davidson-kepa i Miami-väskan och sen använda den. Och här och nu lovar jag det igen. Miami-tider, keps-tider.
