Egentligen hade jag tänkt posta ett dagens-inlägg (och nu blev det ju lite så, men ämnet kommer handla om något helt annat. Spana dock in den snygga datorväskan från Gant) men det var innan den stora datorolyckan inträffade, och nu är jag så uppretad och arg att jag bara måste få häva det ur mig. Nej, det är sannerligen ingen bra vecka det här. Med risk för att låta som en rättshaverist så drar jag ändå hela historien. Från början. Jag behöver kunna använda programmet Keynote i min dator, men för att göra det måste jag först uppdatera mitt operativsystem, berättade Apple för mig när jag ringde och frågade. Jag beställde det nya operativsystemet och det kom hem i lådan. Idag skulle jag installera det. Det gick inte. Jag försökte igen. Gick inte. Så jag ringde Apples tekniska support som guidade mig genom hela installeringen. Det skulle partioneras hårddiskar hit och dit och allt vad det var. Eftersom jag inte kan särskilt mycket alls om datorer, och definitivt inte på den här nivån, följde jag till punkt och pricka killen i lurens instruktioner, och bekräftade allt jag gjorde mot honom. Till slut funkade det och operativsystemet började installeras. När det efter en halvtimma var klart, startade jag igång datorn bara för att upptäcka att den var fullkomligt tom. Urblåst! Inte så mycket som ett endaste program eller minsta vokal fanns kvar. 10000 bilder (varav jag iofs har back up på det mesta) massor med dokument och hela den senaste månadens arbete. Inte ett enda jävla spår av allt det fanns kvar. Man blir ju rätt skärrad då alltså. Allt arbete.Och andra allmänt viktiga grejer bara, man har ju för sjutton halva livet i den där lådan. Eller ja. Hade. Jag ringer hur som helst upp Apple och tänker att kanske, kanske att de kan ha en lösning på lager. Typ "Jaha, men nu kollar du i MacIntosh-hårddisken, du måste kolla i MGJHSDFKJS-hårddisken, där har du all din data". Men det hade de inte. De kunde bara konstatera att "hoppsan, där gjorde vi visst lite fel. Vi såg visst till att allt raderades. Förlåt.". Och då blir man ju förstås så arg att man typ har lust att banka huvet hårt i en vägg tills det kommer blod. Jag fattar inte varför företag har rätten att bara säga "ursäkta" när de sjabblat sig. Det finns liksom ingen ansvarskänsla. Ingen städa upp efter sina misstag-mentalitet. En trevlig Apple-kille informerade dock om att det kanske kunde gå att rädda vissa dokument om man vände sig till någon form av datorjeppe som specialiserat sig på just det. Han kunde tipsa om någon om jag ville. "Men kostnaden får du ta själv, den kan vi tyvärr inte stå för". Men era-förbannade-sabla-as-det-är-ju-ni-som-raderat-hela-min-dator! - snörvelgrät jag panikartat i luren (fast jag sa inte förbannade sabla as, utan tänkte det bara). Vet ni vad som nästan gör mig allra mest förbannad i hela den här soppan? Det är nog det där kan. "Vi kan inte ta den kostnaden." "Vi kan inte hjälpa dig." Klart som fan att ni kan. Ni är ju Apple goddamit. Men ni vill inte. Ni väljer att inte ta ansvar för det här. Stå för det då!
