I helgen har jag, äntligen, plockat fram lådorna med vårjackor. Det har dröjt eftersom jag väntat på att förrådet vi (nej, inte vi, jag och Per är jordens mest ohändiga människor så vi har fått be om hjälp) som håller på att byggas i trädgården ska bli färdigt. Jag tänkte passa på att ta fram sommargrejorna och packa ner vinterprylarna i samma veva som de får flytta in i friggan. Nu är huset nästan, nästan klart och då äntligen orkade jag krångla in mig själv under trappan där vi har julsaker, undanlagda kläder och 14 miljoner resväskor proppfullt staplade i en obegriplig röra. Det visade sig att jag hade inte mindre än en full stor flyttkartong med bara vårjackor. Men de flesta är gamla raringar som hängt med i en herrans massa år bör tilläggas. Bland alla dessa jackor hittade jag en som är förhållandevis ny för mig. En skinnjacka som - faktiskt - är en liten bit modern i historia. Pernilla Wahlgrens Piccadilly circus-skinnjacka. Kommer ni ihåg den? Hur hon såg ut när hon stod på scenen och var bara det snyggaste man sett när hon typ spräckte glasrutor med sitt höga C. Förra året var jag hemma hos Pernilla och gjorde en intervju med henne, vi pratade kläder och hängde i hennes fantastiska jättelika walk in closet. När vi var klara och jag skulle gå plockade hon fram den här gamla Gaultier-jackan och frågade om jag ville ha den. Jag tror inte riktigt hon fattar hur ikonisk den där jackan är för alla som liksom jag var knattar och sjukt impade av Pernilla när hon var som the hottest shit på 80-talet. I helgen har jag glidit runt i den här i Farsta, och nog för att den är snygg, men tänk om alla bara visste exakt hur coolt det är att det är Pernilla Wahlgrens gamla jacka? Well. Nu vet ni i alla fall. Om ni skulle se oss någon gång. Mig och jackan.
