Min absolut härligaste vardagslyx är att någon gång när det finns en lucka mellan jobb, barn och socialt liv - glida till ett schysst nagelställe och, slå sig ner i en av de där megafluffiga massagefåtöljerna och låta sig bli ompysslad. Allra härligast är förstås att göra det tillsammans med en kompis - så får man kompishänget och ompysslandet på ett bräde. Jag är oftast väldigt mån om att ha ordning på perspektiven. Att inte gnälla för mycket över skitsaker, att varje dag tänka på att vara tacksam, att inte göra problem större än vad de är. Och så vidare. Men. Så fort jag kliver in på en nagelsalong händer något jag inte riktigt kan kontrollera. Beslutsångesten från helvetet slår till. När jag står där framför hyllan med lack slits jag som om jag hamnat i en katastrofsituation och måste välja vilken familjemedlem som ska räddas först. Rött? Svart? Silver? Neutral nude? På fötterna. Och på händerna? Samma? Något helt annat? Och sen när man väl är igång och det dessutom ska väljas form på naglarna - huruvida de ska filas rakt, rundat eller spetsigt? Det blir för mycket. Och att jag envisas med att berätta för mig själv att "IDIOT - det spelar ju för fan INGEN ROLL!!!" - spelar i sig ingen roll. Där och då finns inget större beslut i världen än detta att välja nagellacksfärg. Är desutom rätt så livrädd att jag ska ångra mig och känna att jag till slut valde fel ändå. Fullkomligt orimligt beteende detta. Vad det syvende och sist ändå blev när jag var och fixade naglarna tidigare idag? Ljusgrått på händerna och knallorange på tånaglarna. Ett beslut som fattades i vild desperation - och nu sitter jag här och känner att det kanske inte blev helt rätt ändå. Stackars mig, he he.
