Jag funderar ofta på exakt vad som är grejen med skor för mig. Det har varit så här sedan jag var ett litet barn, jag minns hur jag kunde gasta i timmar efter skor jag inte fick eftersom mamma inte kunde ge den till mig och heller inte förstod hur mycket de betydde för mig. Och sedan har det liksom bara fortsatt. Jag kan inte motstå en vacker sko som dessutom är bekväm och som tilltalar något i mig, och eftersom de blir så völdigt betydelsefulla och symboliska delar jag också in livet i olika skoperioder. Kopplar ihop tonåren med de svarta kängorna med Spice Girls-hög sula, mellanstadietiden med de ett par röda creepers i mocka, mitt bröllop med de svarta lackskorna med rosett på från Fendi. Skorna blir liksom bokmärken när jag sorterar och organiserar minnen. Är det någon form av rubbning detta? En fetisch minus den sexuella aspekten typ? Något som hände i min barndom i samband med att jag såg en sko och så - bam! - besatt! - eller vad? De här från Gianvito Rossi gör mig just nu knäsvag.
