Det är någonting i mitt inre ordningssystem som mår väldigt bra av att följa en viss färgmatematik (som är helt ovetenskaplig och bara finns i mitt eget huvud) när det gäller kläder och estetik över lag. Ett slags system där flera färgkomponenter måste upprepas i större och mindre mängd för att ge en skön och harmonisk helhet. Att jag igår på den där 40-årsfesten hade silverspännen på mina svarta klackskor, en väska i silver (Marni - som jag har suktat!) och silvernaglar till en ring i guld (second hand-fynd) som blir det obligatoriska perfekt operfekta inslaget - till svart kjol och tight T-shirt - ringar in lite hur den där matematiken funkar för mig. En bas. Detaljer som hör i hop. En som inte hör ihop, men som ändå på något sätt gör det. Jag vet för övrigt inte om det här är en känsla alla eller absolut ingen kan relatera till.
