Jag älskar i stort sett allt med att vara 33 år. Livet är så oändligt mycket ljuvligare nu än för, say... åtta år sedan. Man är mognare, coolare, mindre brydd - det är lättare att leva helt enkelt. Men. En sak som jag saknar med mig själv som 25, 26, 27-åring är att jag på ett hälsosamt sätt var väldigt mycket mindre självmedveten då. Jag kunde glida in på en fest med självförtroendet i taket och härja och domdera som om jag ägde stället. Jag var fullt övertygad om att det inte fanns någonting jag inte skulle klara av, ville jag bli världens bästa kock var det väl bara att sätta igång och bli det. Ville jag bli skådespelerska - kör igång, världen ligger framför fötterna. Jag vet inte, jag kanske var en oerhört oskön människa samtidigt, men det var ändå något härligt med den där totalt ofiltrerande hjärnverksamheten. Jag såg liksom aldrig mig själv utifrån, så som jag gör nu. Det låter kanske som en bra grej, det där perspektivet, och det är väl, men ibland kan jag tycka att jag fått lite väl mycket av det på sista tiden. Som att jag inte kan säga en enda mening eller göra en enda grej, utan efteråt köra det på repris och smaka på det. Vad sa jag egentligen? Hur lät det? Det är inte så att jag dömer ut det, utan mer bara att jag är så fruktansvärt granskande. På ett sätt jag aldrig varit förr. Och jag saknar ofta mitt gamla jag. Önskar att jag hade kvar lite av det där otroliga självförtroendet. Att jag var lite mer i total avsaknad av självinsikt. För jag tror att jag hade vågat mer då. Om inte ens tanken på att man faktiskt kan misslyckas fanns. Alla kvinnor jag känner som passerat 40 säger att just 40 och där omkring är den bästa åldern. Det är då man känner sig som starkast och mår som bäst. Jag tror och hoppas att det är helt sant; därför att det kanske är då man planar ut och kan landa någonstans mellan sitt gränslösa 25-årsjag och den lite kontrollerat präktiga 33-åringen. Är det så?
