Igår var jag och Per på date. Först middag och sen bio. Jag tycker faktiskt att det är ännu roligare att dejta sin snubbe nu än det var i början när vi just träffats. Då hade man ju så mycket att oroa sig för. Gud, vad sa jag NU? Är det en bit... nej herregud en KVIST persilja som fastnat mellan tänderna? Jösses, hur högt kan en mage kurra egentligen! Nu känns ju såna där grejer inte särskilt dramatiska längre. Istället kan man njuta av den exklusiva känslan att vara lite uppklädd och strosa runt hand i hand på stan. På tu man hand. I något slags försök att vara lite romantisk låtsades jag vilja se en film jag trodde Per skulle gilla - Inception. När vi slagit oss ner på våra platser (läääääängst in mot en vägg i en fullsatt salong) fick jag hicka av fasa när jag hörde bänkgrannen i förbifarten berätta att filmen var 2.40 lång. Och där satt jag med en halvliters Cola och en kissblåsa som helst vill gå på toa en gång i kvarten. Ackompanjerad av en rygg som just nu inte trivs i något läge alls och en sjövild baby som slog volter i magen. Laddad för snudd på tre timmars inklämd tillvaro i detta hörn. I ljuvt sällskap av hård action och en helkomplicerad story. In i det sista hoppades jag att vi kanske, kanske gått fel och hamnat på en trevlig visning av någon Jennifer Aniston-rulle i stället. Det hade vi inte. Men det var en väldigt mysig kväll ändå. Och jag lyckades faktiskt bland alla tusentals ställningar jag provade, hitta en som var så bekväm att jag somnade. Jag vet inte vad det säger mest om; hur trött jag är? Eller hur fantastiskt, hrm... speciell filmen var? Jag inspirerades av mina egna gamla outfits från förra gången (se tidigare inlägg) och letade fram den grå klänningen och bikerjackan. Och så har jag blivit alldeles nykär i min gamla vintageshoppade Louis Vuitton-väska. Den kommer användas mycket i höst (ska bara köpa en ny och mindre kamera först, vilket jag behöver göra oavsett alltså, kan ju inte ha en väska där kameran inte får plats)!
