Har just lunchat med min syrra Elin. För ni vet att vi är systrar va? Nej. Inte biologiska. Vi har inte samma mamma och pappa. Men min mamma och hennes pappa har varit ihop sedan vi var pyttesmå (särskilt Elin som är fyra år yngre än mig). Folk brukar ofta påpeka att det är ju märkligt det här med att vi till stor del pysslar med mode båda två. Men egentligen är det väl inte så konstigt, inte konstigare än två systrar som båda är intresserade av... fotboll. Eller drejning. Eller vad det nu kan vara. Vi är ju uppväxta under samma tak, klart man påverkar varandra. Jag tyckte verkligen att det var vidrigt när mina föräldrar skilde sig. Och då var det ändå en välskött och värdig separation, men jag antar att det ofrånkomligen blir så. Att barnen blir tilltufsade när föräldrarna går skilda vägar. Och det är klart att det inte alla gånger var helkul att dela hus med styvfarsa och nya systrar heller. Det hör väl också till. Men sedan jag blev vuxen, eller åtminstone vuxnare, har jag många, många, många, många gånger tänkt och varit så otroligt tacksam över allt det bra som det där att mina föräldrar skildes tillförde till mitt liv. Som Elin till exempel. Och syster Karin. Och min knasiga styvfarra Thomas. Det hade varit så urtråkigt att inte ha dem med i livet, och livet - mitt liv - hade säkert också sett helt annorlunda ut för mig nu utan den där skilsmässan då. Undrar bara hur? Jag hade kanske varit lärare med skrivardrömmar som bott med man, barn och en jycke i Skara? Inte omöjligt alls. Skor från Carin Wester, ribbstickad klänning, H&M, second hand-skinnjacka, väska från Mulberry och scarf från Zara.
