Bonnie ärvde en liten cykel som hennes kusin Milou vuxit ur. Men att cykla själv vågar hon inte riktigt försöka, och tanken på att jag skulle springa där bakom och hålla i en sån där stång ser jag framför mig skulle bli det enda jag skulle få göra i sommar om vi testade det. Stödhjul provade vi, men det funkade inget vidare, och dessutom säger ju folk nu för tiden att det inte är rätt sätt att börja cykla längre. Man ska nämligen ha balanscykel. Eller springcykel som det väl också kallas? Jag tog Bonnies hojpa till cykelaffären och där hjälpte en snäll typ mig att få bort hela trampjoxet och hepp! Vi har en springcykel. Som Bonnie nu med blandad framgång övar sig att lära sig cykla på. Hon har också fått ett par nya Kavat-vår-skor. Som är lila. Fatta lyckan. Jag undrar varför det där med färger är så oerhört viktigt för barn? Jag vet inte hur ofta vi pratar om vilka Bonnies favoritfärger är. Vilka färger hennes kompisar gillar. Vilka färger hon inte älskar, som hon säger. Och det minns man ju själv från när man var liten. Jag gillade gul. Sade jag i alla fall. För min bästis Therese gillade nämligen inte rosa. Fast det gjorde jag. I smyg. För jag ville också vara ball och inte gilla rosa. Så jag valde gul. Även om jag i smyg nog ändå tyckte att ljusrosa var en bra jäkla trevlig kulör ändå.
