Nu har jag suttit hemma och jobbat, skrivit och svettats utan att träffa någon annan än svärmor och övriga familjen i flera veckor, så idag på eftermiddagen gav jag mig lite ledigt och åkte till... ja, stan får man väl säga nu när man blivit förortsbo? Fikade med en kompis och sneglade lite efter julklappar. Bestämde mig för att skita i att det halvmetertjocka snötäcket egentligen krävde pulsarvänligt på fötterna. Igen. Och tog på mig glatta Carin Wester-kängor efter att ha övervägt risken att kanske behöva komma hem med benet i gips. För man måste faktiskt få känna sig lite fin ibland. För att må bra. Jag pallar inte att vara praktisk och präktig jämt. Eller tråkigt sitta-hemma-i-fåtöljen-och-jobba-klädd i tights och T-shirt. Det går bara inte. Det gör mig deppig. Jag måste få ha på mig glashala skor trots att det är isgata hela vägen till tunnelbanan, och jag får väl frysa om benen och ha jeans fastän jag är livrädd att få ont i boobsen igen. För mig är det nog ett sätt att känna och påminna mig om mig själv, om att jag finns kvar där inne i den kropp som just nu mest av allt är Bonnies klätterställning och snuttefilt och Rios skafferi och livlina. Nån som känner igen sig och fattar vad jag menar överhuvudtaget? Är kanske lite för trött för att kunna uttrycka mig på något vettigt sätt just nu. Asch.
