Jag gav Per ett namnsmycke från Amanda Egilson i julklapp, ett sånt som jag har, fast med en annan typ av kedja och bara en berlock. Bonnies och Rios namn på framsidan, och mitt på den andra (först kändes det löjligt att ha med mitt eget namn också, men sen påminde Amanda mig om att det ju inte är mer än rätt, jag har ju hans namn på mitt halsband). Det var en jäkla chansning. Per är inte direkt killen som har smycken. Eller något som sticker ut alls egentligen. Han är liksom... vanlig. I stilen alltså. Som person är han givetvis något alldeles extraordinärt. Hrm hrm. Jag var lite orolig att han skulle vägra. Känna sig som en bilhandlare. Ni vet. Guld-Rolex och uppknäppt skjorta över burrig bringa. Kritvita tänder, mastodont-smile. Och halsband. Den typen. Och det gjorde han. Till en början. Men nu tror jag banne mig att han börjat vänja sig, för den sitter där den ska, länken, och jag tror inte att han tar av den i bilen på väg till jobbet och sätter på den igen när han åker hem. För att göra mig glad. Utan att han faktiskt har den jämt.
